Final countdown
Kategori: Diverse
Overkligt nog är det sista arbetsdagen idag. Den allra sista dagen innan sisådär ett års föräldraledighet. Om allt går som förväntat och planerat. Galet är ordet.
Karatekid är livlig som vanligt, det börjar bli ganska obekvämt när hen skuttar runt ett varv och gör utbrytningsförsök via naveln. Ugh. Fötterna är som bollar och det känns som att jag går på små gelkuddar = skor som passar har utgått, snart blir det foppatofflor. ;) Halsbrännan nattetid är fortfarande lite som ett skämt, vaknar i eldsprutande-drake-läge minst en gång per natt. Så hur mysigt det än är att det faktiskt växer en liten fis i magen så är det inte helt utan längtan jag ser fram emot att kunna röra mig lite mer obehindrat, ta på mig strumpor utan att bli svettig, få tillbaka känseln i fingertopparna och sånt där.
Har börjat få en del känningar, igår var första gången som jag faktiskt kände hur de kom och gick. Med långt mellanrum och ingen regelbudenhet alls, men ändå. Det blir ändå en liten liten försmak av vad som komma ska.
Väskan är packad sedan en vecka ungefär. Mest för att Morgan tvingat mig, men det är ju rätt skönt att ha det klart. Kläder till bebis, gosig filt, mjuka sköna kläder till mig och ett litet ombyte till pappan. Och så en present till den blivande storasystern också, av någon anledning kändes det extra viktigt för mig att ha med i väskan redan från början.
Mina tankar inför förlossningen är än så länge rätt lugna. Jag har en bra erfarenhet av just den biten med mig från när Agnes föddes. Så jag litar på att min kropp kommer göra jobbet även denna gång tillsammans med duktig personal. Har önskat mig samma "ordning" på smärtlindringen som förra gången och även skickat med att kommunikationen med barnmorskan är väldigt viktig - det var just kommunikationen som gjorde förlossningen till något bra förra gången, trots viss dramatik. Just smärtlindringsbiten är ju lite svår att förutspå, jag kanske begär eda som bedövning fortare än kvickast. Men känslan är ändå att min kontrollpunkt andningen ihop med lustgas och "alternativa" smärtlindringsmetoder får vara utgångsläget även denna gång.
Jag antar att alla dessa tankar ändå är lite tecken på att jag börjar landa även mentalt, börjar så smått förstå. Fast ändå inte. Det är ju så stort. :)
Även bönans vardag kommer ju se annorlunda ut redan nu. Från och med måndag blir det ju inga mer långa dagar på Stubben, vi kommer dock ha kvar henne där 15 timmar per vecka. Tror det är bra för oss alla. :)
