mellan vakna & somna

En gul härlig högtid med extra lediga dagar ligger och väntar precis runt knuten. Påsk känns helt rätt i år. Framförallt eftersom jag känner ett närmast omättligt behov av ledighet och vila.

 

Lite annat har vi visserligen tänkt hinna med också. Kalas för syster och systerson, påskmiddag hos föräldrarna, byta däck på liten bil, fixa färdigt ett skötbordsprojekt, städa stor bil och lite sånt där. Eventuellt blir det även uppskjutet ovanvåningsröj, men det är ju precis så roligt som det låter så det är väl kanske inte helt overkligt att det skjuts upp igen.

 

Dessutom, om systerdöttrarna får rätt så ska det ju komma en bebis framåt måndag också. Vi får väl se... :)

 

Glad påsk på er alla fina!

 

:)

Är med och tävlar hos Lilla u om detta alldeles fantastiskt fina armband!

 

Idag var det dags för kontroll hos barnmorskan igen.

Blodtrycket var som vanligt högt på första försöket och godkänt på andra. Märkligt det där. Verkligen samma sak varje gång. Nåväl.

 

Magen hade växt två centimeter till och följer fint någon slags kurva. "Det är nog ingen liten bebis" gissade barnmorskan. Kan bli intressant. ;)

 

Sedan var det dags för hjärtljudslyssning. På första försöket slog det lilla bebishjärtat alldeles för fort. Men efter en liten stund landade vi på de vanliga 152 slagen. Hade hjärtljuden fortsatt vara så där supersnabba så hade hon först skickat ut mig på en promenad och sen, om det inte blivit bättre, så hade det blivit en tur till förlossningen. Så jag är väldigt glad att lillbebisen lugnade ner sig.

 

25 dagar kvar idag.

Tosse! :)

Fick faktiskt snabbt svar från Försäkringskassan via Facebook. Redan klockan 9 på morgonen idag hade jag ett svar. Lite frågetecken återstår, men eftersom det ändå var smidigt och gick snabbt så rekommenderar jag den kontaktvägen i de fall det är möjligt (har nämligen hört talas om helt sjuka telefonköer...)

 

Visade sig att det var lite webbhandläggningstid också, så mitt ärende är nu igång i alla fall. Passade på att fråga om handläggningstiden också och fick då 30 dagar till svar. Känns som att det är liiiite längre än så till den 26 juni då min första utbetalning beräknades till. Så hoppet lever. Lite i alla fall. :)

...ska man väl tillägga att all frustration över den där föräldrapenningen kanske inte ska hamna på Försäkringskassan. Ganska mycket frustration ger jag mig själv också som inte har fått tumjäveln loss och gjort detta för ett bra tag sedan. Men, men det är inget att göra åt nu. Vi får se det som ett äventyr. ;)

 

Hittade dock en facebooksida där man kunde ställa frågor till fk. Ska bli väldigt spännande att se om det kan tänkas dyka upp något svar där.

Det här är helt tossigt.

Över 90% avklarat.

Tossigt och bra förstås. :)

 

Det blev en välbehövligt lugn helg. Hade ju dessutom semester i fredags så jag har lugnat mig i tre härliga dagar. Lördag och fika hos fina vännerna på förmiddagen, lite vila och lite fix och så blev det grillat till middag framåt kvällskvisten. Även om snön ligger som ett megatäcke så är det skönt med någon form av sommarkänsla.

 

Söndag och fototajm. Nu jäklar skulle Bullen förevigas. Massa bilder blev det. Min fina kärlek skuttade runt och fick bullmagen att fastna på bild. Och så lite mumsig mat med vännerna, handling och så en - tadaaa - lugn söndagskväll. Vila är lite nyckelordet nuförtiden.

 

En bild av en bild av en bullmage

 

 

En sån där dag.

Då tröttheten liksom är lite mer än bara sömniga ögon. Jag är trött hela jag. I kropp och knopp och överallt. Men idag är det också precis en månad kvar till beräknad födelsedag. Så det är nog bara att acceptera att det egentligen är rätt normalt att vara trötter nu.

 

Man kan ju välja att se de positiva delarna istället.

- Precis när jag kände "nu bryter jag ihop, lägger mig ner och gråter på golvet - alternativt somnar" så kom världens finaste lilla uppmuntrings-sms från världens finaste blivande pappa.

- Snön vräker ner ute och jag tänker att det positiva med det måste ju vara att en hejdundrans fin vår och sommar väntar. Den måste ju bara ligga och buffra nånstans nu.

- Fredag och semesterdag imorgon. Behöver nog inte säga mer där. :)

Den 20 mars 2006 föddes en liten gosse. Sju år har alltså gått sedan dess och idag fyller världens roligaste, sötaste, bästa, fantasifullaste och finaste lille systerson år. SJU år. Vart har den här tiden tagit vägen? Jösses! Stora killen nu liksom, ingen liten bobbe längre. Eller jo, för mig kommer han alltid vara en liten bobbe lite så där i smyg.

 

Grattis på födelsedagen Filip!

Igår var det äntligen dags för det efterlängtade studiebesöket på förlossningen. Dessvärre gjorde infektionsrisken (RS-virus och lite annat smått och gott) att det var totalt besöksförbud på både BB och förlossningen. Lite av ett antiklimax att fastna i ett konferensrum utanför och titta på ett bildspel. Men helt klart bättre än inget ändå. Och så var det ju kul att träffa ett par stycken ur föräldragruppen igen.

 

32 dagar kvar nu, +/- två veckor antar jag. I appen står det såhär om Bullen denna veckan:

Nu väger bebisen ungefär 2,4 kg och är cirka 46 cm lång. Eftersom livmoderns väggar och magen sträcks alltmer och blir tunnare kommer mer ljus in och bebiser utvecklar en tydligare dygnsrytm. Denna vecka kan bebisen stoltsera med fingernaglar och ett par fullt fungerande njurar. Levern kan nu också bryta ner en del avfallsprodukter.

 

2,4 kg och 46 cm alltså. Verkligen snart färdigbakat där inne.

Dags att komma ur förnekelsefasen snart kanske... :)

Vilket väder vi fick i helgen. Värmande underbar sol!

Hade kunnat önska mig något lite mer energi kanske, men det är väl bara att acceptera att kroppen tycker det är läge att ta det lugnt.

 

I lördags blev det en liten titta-runt-och-shoppa-lite-runda innan fika och sedan inomhusfotboll där Morgans förening slog till på mästerskap.

 

 

Gårdagen innehöll mycket vila och lite frustration över att vila är nästan precis det enda som orkas med. Ny vecka för Bullen, solsken och bygga ihop spjälsäng blev det i alla fall. Inte fel alls. :)

 

Att vara gravid är ett hejdundrans äventyr. Nu när det faktiskt bara återstår nånstans mellan 34-48 dagar (eller mindre om Bullen väljer att komma tidigare) så finns det ett par reflektioner att göra över sånt som jag inte visste och inte hade kunnat lista ut innan graviditeten.

 

Den stora tröttheten. Jag hade nog inte riktigt räknat med att bli riktigt så energilös som jag stundtals varit. Visst hänger en del på att mitt järnvärde lite tog hissen ner till bottenplan, men högst troligt handlar det också om allt som händer i kroppen. Det är lite frustrerande att vara så trött att man inte orkar göra så mycket annat än jobba och vila. Jag är rätt trött på att vara trött faktiskt. Och då är detta visst bara början.... haha.

 

Det har svängt rätt så friskt i humöret de senaste månaderna. Mycket skrattgråt, några slängar av ilska över bagateller och så där. Ibland är det svårt att hänga med i kroppens svängningar. Värst var det i början när raseriutbrott över ett bakplåtspapper för lite liksom kändes helt normalt. Nu på slutet har svängningarna återvänt, fast nu tror jag också att tröttheten spelar in lite grann. Inte så mycket raseri nu, mer utmattad störtgråt. På nåt vis.

 

Inte för att jag inte visste att kroppen kommer förändras, men att det skulle bli så knivigt att få på sig kläder och skor var jag faktiskt inte riktigt med på. Det är ett mindre träningspass innan byxor och skor är på på morgonen. Helst skulle jag gå omkring barfota i mysiga mjuka brallor varje dag, men då hade jag nog fått än fler blickar på jobbet...

 

 

Egentligen visste jag nog det här, men ändå. Att så mycket med graviditet och föräldraskap är en sådan djungel. Vagnköp - dunderdjungel. Föräldraledighet och försäkringskassan - ännu större djungel. Mängden olika varianter på skötbord och andra barnprylar - tokdjungel.

 

Det är en väldigt, väldigt speciell känsla att känna någon buffa och greja i magen. Lite alienaktig ibland, med framförallt väldigt mysig. Det tog ju ganska lång tid innan jag kände något, moderkaka fram = väl inbäddad bebis, och det tog ännu längre tid innan Morgan kände. Nu på slutet behöver man dock inte ens känna med handen, det räcker att titta på magen så syns det utifrån.

 

Att oroa sig ingår tydligen. Från och med nu och resten av livet ungefär. Först oroar man sig för om det överhuvudtaget är någon där inne. Sen oroar man sig för det mesta. Växer den som den ska? Har jag verkligen känt något idag? Och nu på slutet kretsar många tankar kring att jag vill att allt ska vara bra med Bullen när den kommer ut. Att öron, fingrar och andra kroppsdelar sitter där de ska. Men det är utmanande att utmana sitt kontrollbehov. Helt klart.

 

 

Hej Vintern!

Vi måste prata. Jag känner att det inte funkar längre. Mellan oss alltså. Det är inte du, det är jag. Och så har jag träffat en annan också. Han heter Vår En och är lite mer åt det varma och mjuka hållet. Luktar gott gör han också. Och kommer med blommor. 

 

Så nu, ja just nu måste du faktiskt flytta. Jag har samlat ihop dina grejer, de ligger i en hög där borta. Jag vill inte vara för hård mot dig Vintern, men det är faktiskt ingen mening att du kommer tillbaka. Vi avslutar det här och nu istället. Men vi kan väl skiljas som vänner? Och kanske springer vi på varandra i december igen?

 

Tack för den här tiden!

 

 

I helgen väntar lite häng på restaurang med fina vännerna, men i övrigt ska det nog kunna bli en lugn helg. Känns skönt. Siktar på att fixa lite bebisgrejer, skruva ihop sängen och sånt kul. :)

 

 

Häpp häpp, trevlig helg!

Idag var det dags för ny kontroll hos barnmorskan. Bebisen ligger visst där inne och breder ut sig. Tänka sig. Det är nästan så det känns. ;) Hjärtljuden landade idag på 152 slag, alltså tillbaka till samma frekvens som de två första mätningarna. Magen hade växt en centimeter till och allt verkar vara bra. Skönt!

 

Har även trillat i den berömda traderafällan. Jag tror jag är fast nu. Leder två auktioner på små söta jackor. Den ena ligger just nu på mastiga 3 kronor och den andra fick jag precis höja till 13 kronor. Känns som rätt överkomligt pris om det skulle stå sig. Nu har vi ju massa, massa fina saker hemma till bebisen. Men det kliar ändå i fingrarna att shoppa lite små söta minigrejer till plutten. Och begagnat till så här små figurer är verkligen det bästa. Knappt använt, men ändå tvättat och mjukt. :)

Efter fika, en trötthetsattack och lite vila i lördags så trotsade vi iskylan och styrde hedulen mot det stora möbelvaruhuset. Lite av varje av nödvändiga saker behövde inhandlas. Skötbord, kattklösskydd till sängarna, hyllor och lite sådant smått och gott.

 

Det mesta fanns.Faktiskt. Så det blev en lyckad tur. Skötbordet är monterat, hyllorna är uppsatta på väggen och nu väntar bara lite fiff och piff med det dära skötbordet. Något sådant här har jag ställt in siktet på (fast utan vitmålning dock):

 

Sofftid på lördagskvällen framför mello. Sambon var ett tag så nervös att den där bananen skulle vinna att både han och katten traskade omkring på vardagsrumsgolvet. :)

 

Söndag och besök av föräldrarna. Planen var att klippa äppelträd, men ack vad kallt det var. Så pappan fick mest bara provsåga lite med sin nya motorsåg innan de gav upp och konstaterade att så kallt som det är nu så växer träden ändå inte. God söndagsmiddag blev det i alla fall. Å så fick vovven och Maja-katten kika lite på varandra också.

 

 

Och så vips var det dags för måndag igen. Föräldragrupp idag, barnmorskebesök imorgon och så lite utflykt med jobbet mot slutet av veckan. Känns som det kommer säga swisch swosch igen.

 

Förresten så gick vi ju in i en ny vecka igår. 34 hela veckor har passerat och det är 41 futtiga dagar kvar till beräknad födelsedag för Bullen. Crazy!

 

 

 

En liten Tuva har ju blivit ganska stor nu och tur som vi har fanns det därför ett fin fint kit till vår lille bebis för en väldigt liten peng. Tack!

 

Så nu är vi rätt så kittade och klara inför ankomsten. Igår flyttade babyskydd, babysitter, blöjor, skötväska, babygym och en hel massa söta fina kläder hem till oss. En hel byrålåda fylldes med små miniatyrkläder. Kändes väldigt mysigt att pyssla, vika minikläder och känna det osannolika att det faktiskt är en så där liten människa som ska komma ut.

 

Från att ha varit en ganska lugn bebis i magen har det nu blivit ett himla hallabaloo på Bullen. Dessutom verkar den ha intagit en lite annan position. Från att ha känt mer åt sidorna känner jag nu nästan uteslutande uppåt och neråt. Så just nu ligger den förmodligen i den position den förhoppningsvis kommer ha när den ska ut också. Eller så ligger den helt tvärtom. Det där barnmorskeyrket imponerar mer och mer. De kan på direkten känna var ryggen är, medan jag har noll koll på om det är en rumpa eller ett huvud som är uppåt. Erfarenhet förstås och yrkeskompetens såklart.

 

Det är ju mysigt att känna den lille Bullen lite mer. Fast det kittlas lite också, från insidan på ett högst ovant vis. Och så blir det ju lite svårt att fokusera på annat än just bebis. :)

Vaknar mitt i natten. (Det är i och för sig inget ovanligt i sig. Intervallsömn är liksom det senaste.) Men den goda maten från kvällen väckte den gamla draken.

 

Eld i halsen. Slut på eldsläckande piller. Katastrof. Men eftersom svärmor tipsat om att en sockerbit kan hjälpa så fick det bli en sådan tillsammans med ett glas mjölk. Känns verkligen superbra så där mitt i natten.

 

Men tänka sig. Det hjälpte. Kanske inte att det hjälpte riktigt lika länge som den magiska eldsläckarmedicinen, men tillräckligt länge för att hinna somna om.

 

Så det var alltså dagens tips. Om eldsläckarmedicinen sinar, sutta på socker.

 

:)

 

 

 

Helgen swischade som vanligt förbi med loppis i lördags där vi gick hela 15 kronor +. Ingen jättelyckad försäljning med andra ord, men det var mysigt att sitta där och fika lite med mallanbrallan och bara titta på människorna som passerade.

 

 

Vila lite eftermiddag när loppisen var avklarad och så en lugn lördagskväll på det. Liksom som gjort för en tjockmagad. Söndag, vasalopp och ett strålande väder. Njöt av solens strålar en stund intill husväggen innan det var dags för städa-handla-baka-rycket. Men min fina kärlek tog med mig på dejt och lunch på Mio först. Fint!

 

 

 

På tal om bakning förresten. Igår flyttade en liten extrafrys hem till vår källare. Svärföräldrarna hade visst en över som knappt använts. Himla bra! Så nu kan jag äntligen bulla upp med lite av varje i kakväg. Vår halva frys i köket är nämligen konstant full och även lite labil ibland i sin kyla. Väldigt rafflande... :)

 

 

 

Fick en fin utmaning av Husnr24 att berätta åtta saker om mig själv. Så ja, nu kör vi:

 

- Är bosatt i ett hus i skogen. Efter att många gånger ha konstaterat att "nej, så långt ut i ingenstans kan man inte bo" hade jag plötsligt och ganska oväntat kärat ner mig i det röda lilla 1800-tals-huset. Så nu bor vi där, med granar och tyskar som grannar. Och det är alldeles fantastiskt! Tystnaden, stjärnhimlen, lugnet. Från att ha varit rätt så tveksam till att bo där är jag nu rätt så tveksamt till att någonsin bo någon annanstans. Tänka sig.

 

- Det kan ju knappt ha ungått någon, vare sig här på bloggen eller i verkligheten, att jag i allra högsta grad just nu bär på den nya familjemedlemmen. Den 21 april är det beräknat att våra små kisebebisar ska få konkurrens av en liten människobebis.

 

- Har bott ett halvår i metropolen Nybro under pluggtiden i Kalmar innan jag och Ann slog våra påsar ihop och flyttade till en lägenhet med cykelavstånd till skolan. Den där pluggtiden är verkligen något speciellt att ha med sig i minnesbagaget.

 

- Efter avklarat plugg åkte jag och två fina vänner till Guatemala för att läsa spanska, volontärarbeta och ha semester. För min del blev det 5 veckors spanska och därefter några veckor med sol, bad och äventyr. Här snackar vi minnen för livet. Tyvärr satt inte spanskan riktigt kvar i huvudet för livet, men den finns väl förhoppningsvis där om jag skulle friska upp minnet någon gång.

 

- Är sambo med världens finaste Morgan. Vi träffades faktiskt via nätet och på något vis sa det nog klick ganska omgående. Första gången tog vi en promenad runt vår vackra stad och efter det slutade vi liksom aldrig träffas riktigt. Och vilken tur, för det är verkligen mannen i mitt liv.

 

- Växte upp i vackra småstaden Sölvesborg. Ja, nu i vuxet format kan jag se att det är en vacker småstad - just det kanske var lite svårare i tonåren. Men vi roade oss i allra högsta grad ändå. Först med otaliga film- och LP-kvällar och sedan med utflykter till Karlshamn eller Kristianstad för att dansa loss. Om vi inte svängde de lurviga på toppenstället Altona förstås. Lite av en upplevelse bara det.

 

- Har spelat fotboll i en väldans massa år. Började med inomhus träning med gul filtboll i Hjortakroksskolans gymnastiksal och Sölve BK. Flyttades över till Sölvesborgs GIF och spelade där mer eller mindre fram till jag flyttade till Kalmar. Då blev det bara enstaka rundor på sommaren. Har varit med i Gothia Cup två gånger, spelat både division 5, 4 och 3. Har under en och samma match en gång varit både back, yttermittfältare, forward och målvakt. Minns att vi ett tag hade som vårt vinnande ess i rockärmen att sätt in vår målvakt som forward (hon var en riktig målspruta framåt) och då kunde det hända att jag fick hoppa in som målis.

 

- Flyttade till Karlskrona 2006 och blev då på något mystiskt vis värsta föreningsmänniskan. De tendenserna hade jag inte riktigt sett hos mig själv förut. Nu är jag ordförande för världens bästa IF Trion. Och just detta året, med bulle i magen och allt, är jag väldigt glad för att styrelsen är precis så bra som den är så att vi kan hjälpas åt när orken tryter och moset i hjärnan tar över.

 

Sådär ja, det var jag det. Och då skickar jag vidare utmaningen, utan att skicka med något tvång, till Lotta, Ann och Clara

Tänk att det är mars nu! Ljuvligt!

Men vad fort det ändå gått hit. Nu hoppas jag lite på att mars också går fort så att det blir april snart. :)

 

Det hinner ju hända en del på ett år också. Förra året vid den här tiden var vi mitt inne i kaosartad renovering. Då hade vi ungefär en månad kvar med lägenhet och hade precis rivit ut badrum och kök. Såhär med facit i hand är det ju inte jättemärkligt att vi bröt ihop lite med jämna mellanrum.

 

Därför är det lite extra härligt att kunna njuta av våren på ett lite annat sätt i år. Inte minst för att det hade varit sjukt mycket svårare att bidra så mycket till renoveringen med den här bullmagen framtill. :)

 

Nuförtiden är det lite ljust när man vaknar och helt ljust när vi brummar till jobbet. Bara en sån sak får ju fart på energin. Älska vårkänslor!

 

 

I övrigt är det inte så där värst mycket fart på mig på kvällarna. Kanske lite för att benen ser ut såhär när jag kommer hem. Och då har jag ändå ett jobb där jag sitter ner mestadels.

 

 

Imorgon väntar loppisförsäljning och om jag inte ska vara tjockare om vaderna än om magen när den aktiviteten är över så lär jag nog skriva upp stol på packlistan också. :)