mellan vakna & somna

Långt inlägg kan nog vara på gång här. Men för att komma ihåg hur det var så vill jag gärna skriva ner hur det var när vår prinsessa kom till världen - innan detaljerna är bortglömda. :)

 

Stiger upp som vanligt på morgonkvisten för att göra mig redo för näst sista dagen på jobbet innan en semestervecka väntar. Kommer dock inte så där väldigt långt innan det börjar rinna längs benen. Eftersom jag inte direkt varit med om det här innan så är det först lite svårt att förstå vad som händer (dessutom var det ju inte dags än) men till slut får jag ändå inse att det faktiskt är vattnet som gått. Vi ringer till förlossningen och får en tid för undersökning på fömiddagen.

 

Undersökningen bekräftar att det verkligen är vattnet som gått. Faktiskt till och med med ett fint litet splasch över barnmorskans fötter. Efter en stund med ctg-uppkoppling för att se så att allt är bra med bebisen blir vi hemskickade igen, med en ny kontrolltid på fredagen. Innan hemfärd passar vi på att äta lunch ute och handla lite nödvändigheter. Spagetti och köttfärssås på menyn på kvällen och så väntan, väntan och väntan. Det hände dock inte så mycket mer än några små små känningar och torsdag blev till fredag.

 

Tid för ny kontroll klockan 10.30. Låg uppkopplade till ctgn i en lagom lång evighet (en timme) med små och oregelbundna värkar. Hjärtljuden var lite höga, så vi blev inte godkända utan fick åka iväg och äta lunch. Efter lunch gjordes en ny kurva och då blev det äntligen godkänt. Framåt eftermiddagen fick vi åka hem igen och fortsätta med väntandet.

 

Något avsnitt av Downton Abbey avverkades och en värkklockapp laddades ner. Mammas piroger blev uppladdningsmaten och värkarna började nu bli något mer kännbara och även mer regelbundna. Dock var det fortfarande ungefär 10-20 minuter mellan värkarna, så jag var ganska säker på att tiden för igångsättning klockan 8.30 dagen efter skulle bli det vi fick sikta in oss på.

 

Går och lägger mig och hinner i princip bara lägga huvudet på kudden innan värkarna drar igång ordentligt. Att ligga ner under värken är inte att tänka på så det blir ganska precis ingen sömn att tänka på. Morgan får bli förste klockare och när vi passerat midnatt börjar vi känna att det nog är dags att packa ihop en matsäck till den blivande pappan. Vid 2-tiden är det tre minuter mellan värkarna, som börjar bli riktigt jobbiga, och vi ringer in till förlossningen. Får rådet att äta något och sedan åka in om vi vill. Och det vill vi. Efter en tallrik fil tar vi oss ut till bilen och börjar färden mot stan. Den guppiga grusvägen är inte helt optimalt i ett värkarbete kan jag säga, men det går.

 

02.45 blir vi inskrivna på förlossningen. Barnmorskan som tog emot oss då var samma som ägnade väldigt mycket tid åt mitt BMI i början av graviditeten. Det var ganska skönt att hon hann gå av sitt skift innan det var dags på riktigt om jag säger så... Även nu är fosterljuden något snabba. Jag är öppen tre centimeter och det beslutas att jag ska få antibiotika för att se om det är min infektion som påverkar bebisen. Jag hade alltså ganska precis ingen röst och lite andra rester av den elaka förkylningen. Vi får byta rum till det där själva förlossningen kommer att ske. Jag får värkstimulerande dropp och det blir nu jobbigare och jobbigare att ligga ner. Jag var före förlossningen inställd på att först prova lite alternativa smärtlindringar och lustgas och att ryggbedövningen skulle vara den sista utvägen.

 

Barnmorskan Gun-Marie gör entré och både gåbord och pilatesboll plockas fram. Att ligga på rygg är otroligt oskönt, det som funkar bäst är att sitta på sängkanten, lutad mot gåbordet och krama världens bäste coach Morgan under värkarna. Lustgasen funkar lite sisådär eftersom jag är rätt så täppt i luftvägarna, men den tillsammans med akupunktur och kvaddlar i ryggen gör ändå att värkarna är hanterbara. Efter ett tag börjar bebisen visa tecken på trötthet, så en läkare kallas in för att ta prover på bebis. Allt lugnt än så länge och det absolut jobbigaste med den undersökningen var att ligga still på rygg under tiden...

 

Morgan serverar vatten och nyponsoppa, håller handen och hjälper till precis så som jag vill. Kaffe dricker han också, ingen sömn alls under natten börjar ta ut sin rätt även på den blivande pappan. ;) Från klockan 10.30 har jag krystvärkar. En väldigt märklig upplevelse. Det går inte att föreställa sig innan, alls.

 

Bebisen börjar återigen visa tecken på trötthet, en ny läkare gör en ny undersökning och nu börjar man prata om sugklocka. Tack vare bra kommunikation från barnmorskan kände vi ett stort förtroende för henne och vi hann aldrig riktigt bli nervösa eller stressade. Det kändes hur tryggt som helst att lägga sig själv i deras händer - bokstavligen. Men hotet om sugklocka får ändå fart på oss alla. Under tiden som läkaren är iväg tycker barnmorskan att vi kan väl göra ett försök att se om bebis ändå inte vill komma ut av sig själv. En extra barnmorska är i rummet och hon får till uppgift att trycka på magen samtidigt som jag tar i så det känns som jag ska sprängas (blodkärl i ögonen var det enda som sprängdes),

 

Morgan hjälper till genom att trycka mig framåt och barnmorskan lirkar med alla knep hon kan för att bebisen ska komma ut av sig själv. Jag tar i, huvudet kommer ut en bit, jag hämtar andan och huvudet åker in igen. Så där håller det på ett tag, men det går ändå framåt och när läkaren kommer tillbaka bestämmer man att avvakta med sugklockan. Hej och hå. Krafter hämtas från nedre källarplan och äntligen så rör det sig framåt utan att gå tillbaka. Ett litet klipp blir det för att göra det lättare för bebis att komma ut.

 

Den svidande känslan berättar att det är nära och då finns ytterligare lite krafter. Och så med ett slurp kommer hon ut klockan 11.35. Alldeles vit av fosterfett. Skriker direkt. Och känslan är helt overklig. Det där om att smärtan helt försvinner när man får upp barnet på bröstet stämmer verkligen. Mycket märkligt. Okej helt kanske smärtan inte försvann. En moderkaka skulle ju också krystas ut, det skulle sys och undersökan. Men jämförelsevis med timmarna innan så var det ingenting.

 

Lilla Agnes vägde 3265 gram och var 47 cm lång när hon kom till världen. Och det var ingen tvekan om att det var en Agnes som kom ut. Fikan var fantastiskt mumsig och efterlängtad. Men duschen. Ååå duschen. Efter flera toksvettiga timmar var duschen helt underbar. Vi tar bild till webbisar och flyttas sedan upp till BB. Första natten innebär mycket snutt och gos, samtidigt som tröttheten är total efter maratonloppet. BB är en himla mysig plats och jag tror aldrig vi ätit så mycket som under tiden där.

 

Nu är det dags att få igång amningen och det funkar sådär kan man säga. Mjölken har inte riktigt runnit till och det resulterar i en mycket arg och frusterad Agnes. Hon blir godkänd i alla tester som doktorn gör och annars så är det mest vila på menyn för hela familjen. Amningen vill inte sätta fart och för att lillfisen ska få i sig något får hon nu även ersättning med sked. Hon är väldigt trött och på måndagen konstateras att hon är gul. Efter lite tester får hon hoppa ner i en säng med ljus underifrån som ska ta bort det gula.

 

Efter ett dygn i den har värdet gått upp istället för ner och på tisdagen flyttas vi därför till neonatalavdelningen där hon kan få ligga i en säng med ljus både ovanifrån och underifrån. Många tårar gräts denna dag. Hormonerna löpte runt i kroppen och spädde på känslan av "varför blev det såhär". Allt jag ville var att åka hem med en frisk liten bebis. Hur skrämmande neonatalavdelningen än känns, så är det fantastiskt kunnig och bra personal här. För att hon ska få i sig ordentligt med mat så att det gula kan komma ut sätts en sond som vi matar henne igenom. Bara det innebar ett mindre sammanbrott för mig. Sond gör ju att de ser så väldigt sjuka ut. Men det var ju ändå för Agnes bästa. Såklart.

 

Matning i sonden var tredje timme i kombination med dagsljusljust i rummet gjorde att det inte direkt blev mycket sömn för föräldrarna den här natten. Det tog ungefär en timme från början till slut att genomföra matning och pumpning. Och två timmar senare var det ju då alltså dags för samma procedur igen. Efter ett dygn i dubbelsolsängen såg värdena bättre ut och på onsdagen slapp hon ligga stilla med ögonbindel i solsängen. Hurra! Även de nya testerna på natten till torsdag var bra och nu är det bara matfrågan som ska lösas.

 

Fantastiska personalen förstår att jag tycker amningen är jobbig och här är det inget krav, mer en känsla av att om det känns bra så kan jag prova, men tvången utgår. Efter att inte ha varit utanför sjukhusets väggar sedan tidig lördagsmorgon skickar sköterskan Marita ut mig i kvällsvårsolen på onsdagen - det gör susen för humöret och energin! Amningen är fortfarande inte riktigt igång, men på torsdagen får vi äntligen prova flaskmatning. Jag pumpar ut mat som ges i flaska och som kompletteras med lite ersättning. En bra omgång blir det även några lyckade minuters amning.

 

Nu på kvällskvisten togs dessutom sonden ut efter tre lyckade matningar helt utan sond. Verkligen hurra! Nu håller vi tummarna för att det kanske, kanske, kanske kan bli hemgång med vår lilla ljuvliga bebis under fredagen.

 

 

Ja det blev ju en roman det här. Men detta är verkligen en upplevelse att spara i hjärtat resten av livet och då är det skönt att kunna påminna sig om hur jäkla stark kroppen kan vara, hur skör knoppen kan bli och hur viktigt det är att ha stöd av sin kärlek när marken svajar.