Dagen innan julafton fick farfar läggas in på sjukhuset.
För att göra en lång historia något kortare så har hans cancer spridit sig till levern, en lunga har kollapsat och det ser väl inte jätteljust ut för världens finaste farfar. Jag och systern hälsade på på nyårsafton. En liten fin farfar låg i sängen med en andning som närmast påminner om ett dunderastmaanfall. Konstant.

Lilla farmor har varit hemma hela tiden. Hennes krasslighet gör att hon inte får gå ut när det är kallt, så hon har inte kunnat hälsa på farfaren på de här två veckorna. Men igår fick hon också åka in. Så nu ligger de på samma avdelning och hade ätit middag ihop idag. Fint ändå trots allt det jobbiga.

Så ikväll, som så många andra gånger den här senaste tiden, är tankarna hos mina fina, gamla, farföräldrar. Jag önskar bara att de slipper lida. "Det här är inte att leva" hade farfar sagt. Min farfar som varit så väldigt levande tills bara för ett litet tag sedan...

Livet är tufft. Speciellt när det närmar sig slutet.