Imorgon är det fredag. Konstigt.
Konstigt att en hel helt vanlig arbetsvecka snart passerat. Helt vanlig, fast ändå så väldigt ovanlig. Det tar tid att anpassa sig, försöka få hjärnan att förstå, acceptera.

Det känns lite som att jag, när allt vändes uppochner, kastades upp i luften. Förlorade fotfästet. Nu är jag på väg ner igen. Långsamt. På väg ner för att hitta ett nytt ställe att sätta mina fötter. Just nu ser jag inte marken. Men jag hoppas att den blir tydlig när den närmar sig. Kraschlandning är inte önskvärt.