Jodå, jag lyckade sova hela natten utan att vakna alltför många gånger av smärta.
Jag lyckades även ta mig ner för samtliga fyra trappor.

Känns rätt lugnt så länge jag går stelt rakt fram. Vaknade i morse och insåg att jag visst fick en tackling med ett knä på vänster sida av magen också. Det hade jag glömt. Och just där där jag kommer få ett gosigt blåmärke sitter byxlinningen. Så att böja sig fram är att öva på hur hög smärttröskel man egentligen har. På andra sidan känns det mest bara stelt.

Känns som att gårdagens "match" borde varit värsta viktiga seriematchen, med tanke på hur mörbultad och blåslagen jag känner mig, och inte en lingonmatch mot ett lingonlag och en jävla lingonförlust...

Nu ska jag köra bil i dimma och som vanligt göra jag vet inte vad med jag vet inte vem.
Varför är jag alltid så oförberedd?