Tänka sig. Det blev en löprunda idag också. Det går inte fort, men det går. 4,25 kilometer blev det idag och känslan när jag spurtade uppför mördarbacken var att jag nog faktiskt hade orkat lite till. Jösses. Kanske skulle göra det här till en vana...

Dessutom. Man skulle kunna tycka att löpning på asfalt borde vara rena döden för världens känsligaste rygg - min rygg - men så verkar inte vara fallet. Känner inte ett smack varken under tiden eller nu direkt efteråt. Hallelulja!

Nu, vatten i och på kroppen.

:)