Jahapp, då var den här. Dagen vi väntat på i en hel massa månader. Dagen då det är beräknat att lilla bebis ska komma. Så, har det då kommit någon bebis? Nepp. Inga direkt tydliga tecken på att det kan vara på gång heller tyvärr.
Jag är riktigt klar med den här graviditeten nu faktiskt. Och det i kombination med att jag som vanligt är otroligt otålig gör ju den här väntan evighetslång. ;)
Agnes hade ju den goda smaken att överraska oss och komma några dagar tidigt, den här plutten verkar ha det lite för bekvämt där inne. Men, egentligen vet jag ju att bebis kommer när den är klar och det spelar liksom ingen roll hur otålig jag är. :)
Men längta får man. Både efter att se vem som gömt sig där inne och efter att kunna ta på sig ett par strumpor utan att det känns som ett träningspass...
Overkligt nog är det sista arbetsdagen idag. Den allra sista dagen innan sisådär ett års föräldraledighet. Om allt går som förväntat och planerat. Galet är ordet.
Karatekid är livlig som vanligt, det börjar bli ganska obekvämt när hen skuttar runt ett varv och gör utbrytningsförsök via naveln. Ugh. Fötterna är som bollar och det känns som att jag går på små gelkuddar = skor som passar har utgått, snart blir det foppatofflor. ;) Halsbrännan nattetid är fortfarande lite som ett skämt, vaknar i eldsprutande-drake-läge minst en gång per natt. Så hur mysigt det än är att det faktiskt växer en liten fis i magen så är det inte helt utan längtan jag ser fram emot att kunna röra mig lite mer obehindrat, ta på mig strumpor utan att bli svettig, få tillbaka känseln i fingertopparna och sånt där.
Har börjat få en del känningar, igår var första gången som jag faktiskt kände hur de kom och gick. Med långt mellanrum och ingen regelbudenhet alls, men ändå. Det blir ändå en liten liten försmak av vad som komma ska.
Väskan är packad sedan en vecka ungefär. Mest för att Morgan tvingat mig, men det är ju rätt skönt att ha det klart. Kläder till bebis, gosig filt, mjuka sköna kläder till mig och ett litet ombyte till pappan. Och så en present till den blivande storasystern också, av någon anledning kändes det extra viktigt för mig att ha med i väskan redan från början.
Mina tankar inför förlossningen är än så länge rätt lugna. Jag har en bra erfarenhet av just den biten med mig från när Agnes föddes. Så jag litar på att min kropp kommer göra jobbet även denna gång tillsammans med duktig personal. Har önskat mig samma "ordning" på smärtlindringen som förra gången och även skickat med att kommunikationen med barnmorskan är väldigt viktig - det var just kommunikationen som gjorde förlossningen till något bra förra gången, trots viss dramatik. Just smärtlindringsbiten är ju lite svår att förutspå, jag kanske begär eda som bedövning fortare än kvickast. Men känslan är ändå att min kontrollpunkt andningen ihop med lustgas och "alternativa" smärtlindringsmetoder får vara utgångsläget även denna gång.
Jag antar att alla dessa tankar ändå är lite tecken på att jag börjar landa även mentalt, börjar så smått förstå. Fast ändå inte. Det är ju så stort. :)
Även bönans vardag kommer ju se annorlunda ut redan nu. Från och med måndag blir det ju inga mer långa dagar på Stubben, vi kommer dock ha kvar henne där 15 timmar per vecka. Tror det är bra för oss alla. :)
22 dagar kvar till beräknad födelsedag för karatekid. Det är helt galet. Jag har inte riktigt landat i det mentalt än, men vid veckans besök hos barnmorskan så blev det i alla fall lite mer "på riktigt". Den där krabaten där inne är ju liksom färdigbakad nu och skulle det sätta igång så stoppar man inte det utan då är det bara att åka med. :)
Barnmorskan kunde också konstatera att bebisen låg långt ner, inte riktigt helt fixerad ännu utan fortfarande ruckbart läge. Men ändå. Jag börjar så smått inse att det snart är dags. :)
I helgen, efter vad som kändes som evighetsregn, tog vi oss ut i skogen en runda i alla fall. Inte för att det är någon prestation när man faktiskt bor I skogen, men hela familjen vallade runt sig en runda. Mycket välbehövligt och skönt väder efter regnrusket. Bönis var förstås mycket nöjd med alla vattenpölar som gick att hoppa i och jag var himla nöjd med svalt väder och fin fin ljung som fick följa med hem.
Bilden av en drunknad treårig pojke sprids som en löpeld på internet. Jag ser den överallt. Och jag vill verkligen inte se den. Dels vill jag ju förstås inte se den för att jag önskar att det aldrig hade hänt, aldrig hade behövt hända. Men den passerar också en gräns för mig för vad som är okej. Hade samma slags bild, ocensurerad och tydlig, publicerats på ett svenskt barn som låg drunknat på en strand här i vårt land? Högst troligt inte.
Jag förstår att den sprids för att väcka uppmärksamhet och för att prata till människors hjärtan och vilja att hjälpa. Men ja, för mig är det över gränsen.
Att hjälpa är däremot en självklarhet. Jag ska inte gå in i detalj på vad jag tycker om åsikter som att de som flyr borde stannat där de kom ifrån. Jag kan bara se till mig själv. Hade landet jag bor i drabbats av krig och katastrof så hade jag också gjort vad som helst för att fly och ta mig till en bättre tillvaro för mig och min familj. Och då hoppas jag verkligen att det funnits länder med öppna gränser, dit jag fick komma med min midsommarstång, julgran, sommarsånger och andra kulturella traditioner som jag bär med mig. Högst troligt hade jag också haft ett behov av att fortsätta prata på mitt modersmål, jag hade sannolikt sökt mig till andra svenskar i samma situation, jag hade försökt anpassa mig till mitt nya land - men vem vet hur lång tid en sådan anpassning hade tagit.
Det är egentligen inte svårare än så för mig. Självklart hade livet på jorden varit bättre utan krig och katastrofer. Men det känns ju lite som en utopi, så varför ska vi inte hjälpa varandra då? En annan gång är det du eller jag som behöver hjälp.
Tänka sig, alldeles snart är det bara två arbetsveckor kvar innan det är dags att gå hem, vänta på bebis och ett helt nytt liv. Ja, det är så planen ser ut i alla fall. Förra rundan gick det ju som bekant inte riktigt enligt plan, men bra blev det ändå. :)
Är i vecka 36 +1 nu. Alltså verkligen slutspurt. Jösses så fort det har gått den här gången. Jag mår helt okej, trots den jättelika känslan. Att nå fötterna börjar bli en omöjlighet, men å andra sidan börjar skor och strumpor överlag blir en omöjlighet så vad ska jag där nere och göra då... :)
Halsbrännan hänger i, har värk i fingrar och handleder och fötterna ser uppblåsbara ut. Ryggen värker lite om jag står eller går mycket. Men allt detta är verkligen överlevnadsbart och när karatekid kör sitt lilla gympapass försvinner ju allt sånt i ett nafs.
Tror att vi egentligen är ganska redo. Inte mentalt dock. Det finns en plan för Agnes-barnvakteri när det sätter igång, vagn är köpt och det mesta annat har vi ju sedan förra rundan. Borde väl kanske snart börja fundera över vad som ska följa med i väskan till förlossningen och bb. Snart. :)
