Jag gick hem i julinatten. Ljumma vindar, glada skratt från öppna fönster och en lycklig känsla i magen. Jag gick nedför backen. Tittade åt höger, såg vattnet och den upplysta fontänen. Jag kände mig som Carrie i filmen vi precis sett. Mina skor är förvisso inte lika höga eller dyra och Karlskrona är ett par storlekar mindre än New York. Men ändå.
Jag gick hem med ett leende. Redo att göra ett Ronjaskrik över Borgmästarefjärden. Ett skrik av lycka. Det är det jag är. Lycklig. Och nöjd. Lycklig över kärleken, lycklig över sommaren, lycklig över familjen, lycklig över vännerna, lycklig över ljumma vindar och glada skratt från öppna fönster.
