Idag var vi nära. Igen.
Ack så nära att vi snuvade ännu ett topplag på poängen.
Men nära skjuter ingen hare. Ju. Så det är bara att bita ihop och kämpa de sista matcherna.

Vi kämpade och slet. Och våra motståndare fick baske mig kämpa för sitt enda mål.

Min fot är svullen och blålila. Så nu ska jag tröstäta lite choklad. Inget ont som inte har något gott med sig.

Tre matcher kvar och jag tror att mirakel KAN hända.
Det blir tumhållning för samtliga de närmaste tre veckorna.
Okej?!