mellan vakna & somna

Jag sneglar på henne där hon sitter med axlarna uppdragna. Hon är blek i ansiktet. Nästan helt vit sånär som på det mörka under ögonen. Det mörka som kommer ur för många sömnlösa nätter.

Jag ser hur hennes tunna kropp rycker till som om den tagit emot ett slag när ordet död nämns. Någon pratar om att musiken inte blir levande utan död. För de flesta är det ett skämt som passerar. För henne är döden så nära, så påtaglig.

Vi har pratat om sorg. Hur arg hon blev när han som stod henne nära gick bort. Nu syns inte ilskan. Det enda som syns är tomheten. Munnen är som ett streck och ögonen tomma.