Det var ett tag sedan, men nu är det tydligen dags igen - tandsprickning. Och när tänderna ska fram på vår lilla böna så blir allt lite... intensivt. Humöret är helt galet, vi kan inte lämna rummet utan att det totala sammanbrottet kommer, magen är uppochner och producerar mossgröna blöjor och det där med att äta är minst sagt en svajig historia. Mjuk mat ska det helst vara och om hon bara får vara nära nära så är allt frid och fröjd. ;)







Jag tror humöret är något bättre på dagarna när hon är på Stubben. Alltid nåt. :) Förutom alla härliga historier jag får höra när jag hämtar henne så märker jag verkligen hur hon utvecklas av att vara där. Upptäckte idag vid middagen hur alldeles utmärkt bra hon balanserade in mat i munnen med skeden. Knappt något alls spilldes ut och jag blev riktigt imponerad.



Det vi väntar på allra mest nu i utvecklingen är ju förstås när bönis ska förstå tjusningen med att gå. Det är ju inte det att hon inte kan, hon bara vill inte. Eller hon ser i varje fall inte nyttan med det. Men nu ska även förskolepersonalen försöka inspirera henne ännu mer så får vi hoppas det släpper snart. :)