Sånt man inte vet
Kategori: Diverse
Att vara gravid är ett hejdundrans äventyr. Nu när det faktiskt bara återstår nånstans mellan 34-48 dagar (eller mindre om Bullen väljer att komma tidigare) så finns det ett par reflektioner att göra över sånt som jag inte visste och inte hade kunnat lista ut innan graviditeten.
Tröttheten
Den stora tröttheten. Jag hade nog inte riktigt räknat med att bli riktigt så energilös som jag stundtals varit. Visst hänger en del på att mitt järnvärde lite tog hissen ner till bottenplan, men högst troligt handlar det också om allt som händer i kroppen. Det är lite frustrerande att vara så trött att man inte orkar göra så mycket annat än jobba och vila. Jag är rätt trött på att vara trött faktiskt. Och då är detta visst bara början.... haha.
Hormonerna
Det har svängt rätt så friskt i humöret de senaste månaderna. Mycket skrattgråt, några slängar av ilska över bagateller och så där. Ibland är det svårt att hänga med i kroppens svängningar. Värst var det i början när raseriutbrott över ett bakplåtspapper för lite liksom kändes helt normalt. Nu på slutet har svängningarna återvänt, fast nu tror jag också att tröttheten spelar in lite grann. Inte så mycket raseri nu, mer utmattad störtgråt. På nåt vis.
Otympligheten
Inte för att jag inte visste att kroppen kommer förändras, men att det skulle bli så knivigt att få på sig kläder och skor var jag faktiskt inte riktigt med på. Det är ett mindre träningspass innan byxor och skor är på på morgonen. Helst skulle jag gå omkring barfota i mysiga mjuka brallor varje dag, men då hade jag nog fått än fler blickar på jobbet...
Frågorna
Är du säker på att det bara är en? Är du inte väldigt stor för att ha så lång tid kvar? Tror du det är en flicka eller pojke? När var det dags nu igen? Kallpratskonversationerna i matsalen och korridoren har helt klart ökat och förlängts rekordmycket. Absolut trevligt, men också ganska fascinerande. Inte minst kvinnan som "såg på mitt ansikte" att det bor en pojke i magen. Bara en sån sak liksom.
Djungeln
Egentligen visste jag nog det här, men ändå. Att så mycket med graviditet och föräldraskap är en sådan djungel. Vagnköp - dunderdjungel. Föräldraledighet och försäkringskassan - ännu större djungel. Mängden olika varianter på skötbord och andra barnprylar - tokdjungel.
Bebisen
Det är en väldigt, väldigt speciell känsla att känna någon buffa och greja i magen. Lite alienaktig ibland, med framförallt väldigt mysig. Det tog ju ganska lång tid innan jag kände något, moderkaka fram = väl inbäddad bebis, och det tog ännu längre tid innan Morgan kände. Nu på slutet behöver man dock inte ens känna med handen, det räcker att titta på magen så syns det utifrån.
Rädslorna
Att oroa sig ingår tydligen. Från och med nu och resten av livet ungefär. Först oroar man sig för om det överhuvudtaget är någon där inne. Sen oroar man sig för det mesta. Växer den som den ska? Har jag verkligen känt något idag? Och nu på slutet kretsar många tankar kring att jag vill att allt ska vara bra med Bullen när den kommer ut. Att öron, fingrar och andra kroppsdelar sitter där de ska. Men det är utmanande att utmana sitt kontrollbehov. Helt klart.
