Jo, det är ju såhär då va.
Vi har hittat ett hus. Eller ja, snarare kanske det är ett hus som har hittat oss om vi ska vara helt ärliga. Sjölycke, som huset heter, har varit Morgans farmors och nu bor hans farbror där. Ett rött hus med vita knutar. I skogen, inte cykelavstånd till affären direkt. Så tyst när man är där så att det nästan slår lock för öronen. Renoveringsbehov modell större inuti. Men det kan man ju också välja att se som att vi får chansen att sätta vår prägel på det hela. Två bilar är nästan ett måste. Lite mer planering i livet är nu är nästan också ett måste.

Ja vi velar lite. Fast egentligen har vi nog nästan bestämt oss.
Det är konstigt. För bara några månader sedan sa jag att nej, där uppe kan jag nog inte bo. Bussar som kan ta mig någonstans vill jag allt ha. Och nu. Nu sitter jag här och överväger faktiskt att flytta till ett hus dit det inte är säkert att man tar sig med bil när snöfallet slår till. Fast det är å andra sidan same same här i stan, så på den fronten intet nytt.

Men ja. Att bestämma sig för något såhär stort är liksom inte gjort i en handvändning direkt. Så mycket att fundera på och inte minst, mycket att räkna på.

Skogsmulle kan det alltså bli, och i så fall blir det här: