Klyschigt kanske.
Fjantigt kanske.
Vanligt kanske.

Men varför känns det plötsligt som att varenda jäkla låt jag lyssnar på liksom passar in på allt som snurrar i huvudet? Ja det är säkert en fråga om tolkning, vad man väljer att tolka in i orden, men ändå...

Lasse W till exempel:

den vackraste stunden i livet var den när du kom
och allt var förbjudet
och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om
för det ekar i huvet

och det blod som jag trodde var stilla
det fick du att rinna
den uppgivna röst som jag nyttjat så illa fick du att försvinna

...

och den jävligaste stunden i livet var den när du gick
och allt var förlorat
där satt jag med mina grön-bruna ögon och såg med blåögd blick
allt jag hade förstorat