Jag börjar så smått hitta tillbaka. Hitta tillbaka till mitt "jag" som jag så helhjärtat kastade in ett "vi". Det är fortfarande lite sisådär med koncentrationen, men det kanske beror på andra saker än ett uppochnervänt liv. Vad vet jag.

Men det känns bättre och bättre. Annorlunda, men bra. Annorlunda, men rätt. Två människor som bevisligen verkar vara på väg åt olika håll får svårt att hålla ihop på samma väg. Rätt logiskt egentligen.

Men allt har förändrats. Ingen tvekan om den saken. Just nu är det nog dock vi två, som faktiskt är de som på riktigt är inblandande i förändringen, som har lättast att förhålla oss till den.

Det blir en intressant höst. På väldigt många olika vis. Det kommer med största sannolikhet att komma dippar, utbrott, ilska, tårar. Om det inte skulle göra det så blir jag uppriktigt förvånad. Men då vet jag att jag har många fantastiska vänner som lyssnar och ställer upp, alldeles oavsett vad som hänt mellan mig och mr x.

Men jag vet också att jag har mig själv. För årtusendets klyscha stämmer faktiskt:
What doesn't kill us, makes us stronger.