Kom hem från ett härligt kroppkakekalas igår lagom till dokumentären/filmen om och med Lars Winnerbäck. Han har verkligen en förmåga att se konstant generad ut och be om ursäkt för sin existens en smula. Men musik kan han göra, sannerligen. Han är en favorit, helt klart.

Men oj vad butter han jämt är. Därför var det lite extra roligt när han igår berättade om att han gått i massa terapi med resultatet att han nu var mycket gladare. Hjälp. Man undrar ju lite hur han var innan terapin då...

:)