Fast det heter väl inte dagis längre, förskola tror jag.
Men dagis känns bättre.

Jag har nu gått från enorm frustration till ett lätt hysteriskt skrattande som aldrig verkar ta slut. Är det då man är precis precis på gränsen?

Senast i raden av saker att garva åt var när min källkritik ifrågasattes samt när jag nyss kände mig som han i reklamen som bygger en lucka som bara går att öppna på ett håll åt sin hund - jag lekte grafiker...

Visste ni att jag är på ett dagis förresten?
Jag visste det knappt själv fram tills alldeles nyss.