Konsten att vara lagom
Kategori: Diverse
Konsten att vara lagom
I Sverige är vi lagom. Det är så unikt för oss att det inte ens finns en motsvarighet i andra språk. "På Västbanken bränner man amerikanska flaggor när man är förbannad. I Frankrike tömmer man en lastbil med kobajs utanför parlamenten när man är arg. I Sverige visar vi vår ilska genom att sätta in dagens ris i lokaltidningen.", skriver David Batra i sin bok Vän av ordning.
Dagens ris är lagom. Där går det fortfarande att vara lagom anonym och man når ut lagom långt med det man vill säga.
I Sverige finns även Jantelagen. Det gäller att inte för tydligt visa att man är bättre än någon annan på något sätt. Vilket med jämna mellanrum kan kännas en smula klurigt eftersom vi ändå lever i ett samhälle där det är prestationen som räknas. Du får gärna vara bra så länge du inte visar det utåt. Utåt ska man vara lagom bra. Inte bättre än någon annan, men heller inte sämre.
Knappt ens den svensk som vinner OS-medalj i valfri gren får skryta för mycket. Även om guldet runt halsen borde kunna räknas som ett bevis på att man faktiskt är bättre än många andra. Stolt och glad är okej att vara, men den dagen jag hör en svensk guldmedaljör utbrista att han eller hon nu är bäst i världen och hur skönt det känns ska jag göra kullerbyttor över hela kaserngården. Jag kommer självklart bara vara lagom yr när jag är klar.
Det behöver inte nödvändigtvis vara något dåligt att vara lagom. Det borde kunna vara ganska skönt. Det borde kanske till och med kunna leda till att vi kunde dra ner på stressen över att prestera mer än vad som egentligen är möjligt och vara lagom bra även för oss själva.
Jag tror dock det kan bli svårt. Detta eftersom jag även tror att det bor en tävlingsmänniska inom oss alla, hos vissa mer synligt än hos andra. Hur kul kan det vara att tangera ett världsrekord, att vara en tusendel från att vara bäst? En tangering är bara lagom bra.
Jag skulle vara sjukt nöjd om jag någon gång lyckades tangera ett världsrekord. Eller i varje fall lagom nöjd.
