Jag sitter och skrattar halvt hysteriskt för mig själv och inser då att det nog bara är en tidsfråga innan det kommer män i vita rockar som sätter på mig en fin fin tröja och låser in mig...

Men jag har nu nått gränsen då jag bara kan skratta åt eländet.
Det är kaos på jobbet. Verkligen kaos så att det nästan är absurt.

Men ett jobb måste man ju ha, så då kan man väl lika gärna skratta sig igenom kaoset.

Fast jag skulle vilja komma igång med skrivandet istället. Tänk att kunna försörja sig på att skriva. Det hade varit underbart. Kanske skulle knåpa ihop en bok om singelpanik. Jag har ju extremt bra insyn i en del verklighetsbaserade exempel...