Jag trodde väl inte riktigt att något som kändes så litet skulle kunna bli så stort.
Precis så stort blev det.

Jag känner mig som en dum blondin i ett big brother-hus. På ett ungefär.
Jag har satt mig själv, men framförallt andra, i skiten. Så det bara dånar.

Det kändes som något som skulle passera och försvinna. Ack så fel jag hade. Men, man ska stå för det man gör - även sina misstag - så det är bara att bita i det extremt sura äpplet och se vem som hänger mig först.

Om jag hade ångest innan så är det inte ens i närheten av hur det känns nu. Jag vet inte ens hur det gick till och det är så invecklat att det inte går att beskriva. It sucks. Singellivet sucks.

Så vad lär man sig nu av detta. För ja, man ska lära sig av sina misstag också.
Hångla aldrig offentligt kanske?
Eller nej.
Hångla aldrig är bättre.




(för övrigt är hångla ett ord jag verkligen avskyr. men det är det som finns att tillgå just nu)