Idag är det fredag. Härliga tider.
Solen skiner och fåglarna kvittrar.
Kontoret är bastuvarmt.
Punkt efter punkt stryker sig själv på att göra listan.

Den blyge killen har icke skådats utanför huset igen. Och jag har inte riktigt kommit på någon vattentät anledning till att hänga ute på gatan och spana efter honom. Jag har dock kommit fram till att vi nog varit på samma fest.

Men mitt minne alltså. Om det inte hade varit för att han faktiskt hälsade igenkännande så hade jag inte ägnat det en tanke till utan hänvisat till mitt förvirrade korta minne. Och att vi har varit på samma fest är ju både bra och dåligt. Det betyder ju att jag kommer kunna ta reda på vem det är. Men det betyder också att jag kanske borde veta vem det är redan nu...