Jag måste tydligen lära mig att spela spelet. Alltså inte säga vad jag tycker och tänker utan snarare sitta stilla, med ett leende på läpparna och nicka. Som om jag lovade att gå med på allt de säger. Oh well. Jag tror inte på den här taktiken. Jag kommer nog faktiskt skita helt och fullt i att min chef tycker att spelet är ett utmärkt verktyg och att jag borde använda mig av det.

Nej, spelet är inget för mig.
Hellre dör jag stående, än lever krypande. Som någon vis man vid namn DiLeva visst har sagt.
Känner mig nästan rabiat. Det är jag inte. Bara lite trött på det eviga spelet.