Jag blev medlem i Facebook för att jag inte orkade med de en miljon mejl jag fick varje dag från människor som tyckte jag skulle gå med. Tydligen är det väl så att när man blir medlem så kan man skicka ett mejl till alla i sin adressbok som inte redan är med och på så sätt trakassera dem till medlemskap.

Ja, jag föll alltså för något slags grupptryck, blev medlem och gick inte in på sidan på flera veckor. Men mejlen slutade ju inte komma för att jag blev medlem. Nu fick jag ju ett mejl så fort någon gjort minsta lilla uppdatering eller ville bli vän med mig. En sen kväll på semestern loggade jag in igen. Förut hade jag inte riktigt fattat vad det gick ut på. Logiken på sidan var inte riktigt så att den stämde överens med min.

Men nu då. Ja, nu är jag ju fast. Det har snart nått samma drognivå som det är att gå in på vissa bloggar varje dag för att spana efter uppdateringar. Samma märkliga känsla av besvikelse när det inte finns något nytt att titta på.

Vad vore livet utan bloggar och facebook?
Alldeles, alldeles....