Att klaga är inte fint. Det ska man helst inte syssla med. Man ska vara nöjd och glad. Jag är oftast nöjd och glad, men nu är jag så trött att jag måste klaga lite.

Jag har jobbat långt över 30 timmar på tre dagar så nu känns huvudet som potatismos. Dessutom är det två dagar kvar, i samma härliga övertidsanda.
Jag sliter med personaltidningen och alla bara fullkomligt struntar i det som heter deadline. Deadline var i fredags. Jag har skickat en påminnelse om dagen sedan dess. Men jag väntar fortfarande på texter.
Jag knuffade upp min bildörr på bilen bredvid idag. Blev ett ordentligt märke. Och eftersom jag är alldeles för ärlig och kände mig som en smitare i några sekunder så var jag tvungen att lämna en lapp på vindrutan. Jag hoppades att ägaren skulle säga att det inte var så farligt, detta struntar vi i. Han ringde nyss och berättade att han ska köra till lackverkstaden imorgon och återkomma när han vet vad det kostar. Tänk vad mycket pengar man skulle spara om man inte varit så förbaskat ärlig...

Och som om det inte var nog där. Ikväll när jag kommer hem från träningen så finns det inte en enda parkeringsplats. Verkligen inte en enda i närheten. Jag höll på att bryta ihop av utmattning. Efter att ha kört runt runt runt i åtta och en halv evighet gav jag upp och parkerade så avlägset att jag nästan kommer vara framme vid jobbet innan jag är framme vid bilen imorn...

Det finns säkert mer jag borde klaga på. Krig, svält, politiker och sånt. Men jag höll mig till mitt eget enkla liv idag. Återkommer med de lite tyngre klagofrågorna nästa gång jag är utmattad.

Ciao