För det mesta biter jag ihop, tar ett djupt andetag och räknar till tio.
Ibland har man nog nått sin kvot av hur många gånger man kan bita ihop, ta ett djupt andetag och räkna till tio.
Igår var en sådan dag.

Igår gick jag från bit ihop till bryt ihop. Droppe efter droppe. Till slut svämmade bägaren över och jag kunde inte hålla emot. Det gick inte att stoppa tårarna. Jag grät nonstop i flera timmar. Ungefär halvvägs gick jag hem från jobbet. Väl hemma fick jag puffa i mig lite Bicanyl eftersom jag då lyckades gråta till mig ett astmaanfall.

Det är stressigt. Jag trivs inte. Jag har inte roligt på jobbet. Jag funkar inte om jag inte har roligt. Visst att man kan ha mer eller mindre roliga arbetsuppgifter. Men jag måste ändå känna att grundkänslan är bra och rolig. Jag har tappat bort det nu. Det har varit så ett tag och igår rann det över.

Innerst inne vet jag att jag funkar så. Jag vet att om jag biter ihop så kommer det att rinna över förr eller senare. Men man brukar ju klara av att bita ihop tills dess att man är hemma. Ibland kan det dock vara bra att bryta ihop offentligt. Har fått massa pepptalk och förmaningar från fantastiska kollegor idag. Uppskattning. Det hjälper en hel del.

Chefen är väl den som borde veta, men jag klarar inte av att ta den diskussionen riktigt än.

Fystestet igår kväll var också bra när man gråtit en halv dag. Skönt att bara springa och hoppa och ta i allt vad man kan. Slippa tänka för en stund. Migränen på kvällen/natten var däremot sådär.
Nåja. Just nu tar jag en dag i taget. Ska fundera över mina prioriteringar. Vad vill jag? Sen ska det nog bli bra. Allt ordnar ju sig, förr eller senare.